| ..... |
"Portalen
till friheten"
av Ante Blomberg
Så här i början av 2000-talet kan jag inte låta bli att
fundera på varför jag har gått från det ena till det andra.
Många människor skulle säkert säga att så är utvecklingen.
Att "det bara är att följa med" liksom. Att det inte skall
vara så mycket att fundera på utan att "det var så du
gjorde". Sluta gräv i sådant som inte är nödvändigt att
gräva i, gå på - lev! Men nu är det så att jag är jag,
och jag TÄNKER gräva! En trotsig liten skit –fortfarande.
Nåväl, när jag växte upp så var vi väldigt mycket ute.
Ofta i skog mark och på sjöar, både på vinterhalvåret
och på sommarhalvåret. Det åktes långfärdsskridskor och
skidor. Det grillades korv och ryggsäckarna packades med
sirapsflaskor fulla av varm o’boy. Det åktes snöskoter
och pulka, ibland dragen av vår hund. Ibland dragen av
vår far. Och när vi kom hem så var vi ungar trötta, ledbrutna
och ville gärna krypa i kojs.
Tiden gick... och under tidigt åttiotal började jag inse
att detta "Mulle-liv" inte var något som var praktiskt
möjligt eftersom att handikappet ställde sina krav, utan
en massa planering, hjälp och utomstående personer. Och
då var det andra saker som lockade. Det är kvävande att
inte kunna, men styrkande med dess motsats.
Så stötte jag på rekryteringsgruppen. Det var en förening
som startades av nyskadade människor i Sverige, alltså
trafikoffer eller att de hittat på något annat dumt som
gjorde så att de bröt nacken och blev förlamade på ett
eller annat sätt. Det var unga människor som ville leva.
Inte på institutioner utan med frisk fläkt fara runt i
samma värld som alla andra. De startade träningar och
läger, och de bjöd in oss födselskadade för att de insåg
att även vi behövde om inte en push i ryggen så en djävla
spark i röven för att nåt skulle hända. Inget gulligullande
längre, utan blod, svett och idog träning skulle göra
en till en stark oberoende person. Ungefär som när IT-åldern
kom.
Sagt och gjort, man började gå på träningar. Träffade
vuxna och unga människor som var coola, balla, tuffa oberoende,
fast de satt i rullstol. Några av dem blev tränare och
förebilder. I och med att man började gå på deras läger
hamnade man både på ställen och i situationer som man
aldrig annars skulle hamnat i. Helt plötsligt fanns där
en värld som var lika spännande och oändlig som för vilken
tonåring som helst. Fast här fanns allt från den rullstolsburnes
synvinkel. Alltifrån att våga bli kär, tjuvröka sin första
cigarett, klä sig som man själv ville och få uppskattning
för den personlighet man hade, inte vilken skada man hade.
Detta gjorde detta till ett vinnande koncept. Och ju mer
man lärde sig. Desto mer av världen ville man se.
Detta ledde till att jag inte nöjde mig med det som fanns
på den trygga hemmaplan utan ville ha det som var coolt,
ballt och lockande. Ungefär samtidigt som jag stötte på
rekryteringsgruppen så hade jag i musikens värld stött
på Noice. Ni vet... en kväll i tunnelbanan. Och detta
blev startskottet att börja vilja se den råa brutala dock
lockande världen. Och i samband med detta dök också de
första punkskivorna upp bland ungarna i området. Texterna
var kompromisslösa och pubertala, men med ett jävla driv!
Och framförallt så var de ärliga på ett sätt som jag i
min tidiga pubertet kunde förstå. I texterna pratades
det om frihet, trottoarer och gator, tunnelbana och Stockholms
city.
Detta blev oerhört lockande. Detta ledde också till att
man själv började uttrycka sig i textform. Väldigt trevande
och enformigt, men i alla fall, man skapade. För en av
punkens stora ståndpunkter var att alla kunde spela. Sedan
hur det lät var en helt annan sak.
När jag väl hade bestämt mig för att bli tonåring och
köpa kläder som jag gillade så var det faktiskt inget
större problem för min mamma. Jo det fanns en sak jag
ville ha skinnpaj och det skulle dröja ett par år innan
jag la vantarna på en men min mor förstod ändå min längtan
även om inte hon gillade det och hon fick mig att med
arbetsterapeuters hjälp designa och tillverka en alternativ
jacka med mc jackans stil.
Jag kommer mycket väl ihåg den första dagen som jag inhandlade
dessa tonårskläder. Det var på Sergelgatan runt skolstart
1983 och den platsen har sedan dess på något sätt stått
för portalen till friheten för mig. Jag började hitta
i områdena runt om och givetvis hitta ner till gamla brogatan
och Sko Uno. Ju längre tiden gick ju mer började man våga
och till slut hade min egen mor gått med på att klippa
mohikan på mig hon stod där med saxen i handen och ett
stelt uttryck i ansiktet och sade uj uj uj. Hon ar klippt
många frisyrer sedan dess och min far har några gånger
vägrat att gå ut med mig, men jag har i alla fall fått
göra det här.
Nu nästan tjugo år senare bor jag i stan har två barn
som själva snart är i puberteten det händer att jag gör
mina visiter i frihetsområdet som idag givetvis ser annorlunda
ut men varje gång jag går dit eller rör mig i tunnelbanevärlden
så hör jag Noice-Hasses nasala tonårsröst " … det är ju
det som lockar ja det är ju det som drar ". För fortfarande
trots att jag nu är trettiotre finns det som lockar, det
finns det som drar. |
|
