| ..... |
"Visst
varsågod - jag kan dö nu!"
av Ante Blomberg
Hur många människor skulle ha mage att säga det eller
över huvudtaget orka säga det? Och allra minst om man
har fått cancer eller någon obotlig sjukdom. Den svenska
människan har fått lära sig att man ska ta så lite plats
som möjligt, att inte prata högt, att hålla sina åsikter
för sig själv. Bete sig lite egendomligt kyligt i andras
ögon. Men när det kommer till att vilja ge upp andan så
håller vi fast in i det längsta vid den sega kärva livsgnistan.
Ibland kan jag känna att vad skönt det vore om det kom
en vit skåpbil med tillhörande män i vita rockar som satte
in mig i ett skåp, för att det finns så mycket saker som
krävs av mig som rörelsehindrad individ som gör att jag
närapå vill ge upp. Men dö? Nej, hellre inlåst i så fall.
Vad beror då detta på? Förmodligen den eviga svenska kärva
sega livsgnistan.
För de som inte har någonstans att bo, kan det förefalla
lättare att bara lägga sig ner och dö, så slapp de all
smärta, all smutskastning och förakt, men jag tror inte
heller att de skulle komma in på en "avlivningsanstalt"
och säga: "Visst, varsågod, jag kan dö nu!"
Detta gäller också människor med missbruk. Jag vet inte
hur många gånger jag har pratat med missbrukare och de
har sagt att "nej, jag vill bara bort". Men dö pratar
de sällan om. Javisst händer det att de säger att "jag
är så in i döden trött på att behöva jaga en fix varje
dag, så visst vore det skönt att bara slippa hela skiten".
Men då är det inte frågan om att vilja försvinna för gott
för att de vill ju ändå få tag i sin fix och få sin efterlängtade
kick. Oavsett om den är uppåt eller neråt.
De som är i början av en sjukhusvistelse eller ett missbruk
brukar se ner på de som är längre ner, och de som är längre
ner ser på de som inte har någon utväg med obestridlig
förakt. Man kan likna detta precis som Stefan Sundström
gör vid att grisar som ska in i slakteriet. De som står
och väntar på att bli slaktade skryter om vilket fint
kött de är fast de sedan precis som dem som de spottar
på bara hänger där på en krok som vilket griskött som
helst. Och då kvittar det ju vad som blir skinka och vad
som blir köttfärs. I vilket fall som helst hamnar man
oavsett på en frigolittallrik med plast ovanpå i köttdisken
och i vilket fall som helst så hamnar köttet som näringsämne
i någons mage vare sig man vill eller inte.
För några veckor sen dog en älskad rocksångare. Också
han hade hamnat i ett missbruk och han kämpade in i det
längsta mot sin hepatit-C. Jag undrar hur många gånger
Hasse har tänkt "Visst varsågod". Eller om han inte har
tänkt det. Vad har han då tänkt? Detta kan jag ju inte
svara på. Hur som helst, så ville han fly, vare det sig
var ifrån tonårsflickors trånanden eller smärtan inför
att veta att man har ett beroende eller att kämpa mot
en obotlig sjukdom.
För oss som gillade denna grupp och denna sångare har
det varit svårt att kämpa mot att ens rosaskimrande tonårsbubbla
har fått sig några stickhål genom att både Freddie och
Hasse har dött och därigenom har det också varit väldigt
smärtsamt att ens tänka "visst varsågod - min tonårsdröm
eller mitt tonårsliv kan dö nu". För vi kämpar och kämpar
in i det sista om att hålla det vid liv, och människor
runt om oss tycker nog att vi är både patetiska och nostalgiska
i överkant. Men kanske är det så att en del av detta måste
få dö för att vi ska få ny kraft. Hur som helst är det
nyttigt att fundera på detta. Skratta lite åt sig själv,
men ändå förstå att det är därför vi blev som vi blev.
Eller hur? |
|
