| ..... |
"Noicestalgia"
av Ante Blomberg
Klockan är mellan sex och halv sju på kvällen. Det är
nästan mörkt ute och det lyser i otaliga fönster i staden.
Vattnet i Riddarfjärden är nästan blåsvart och vinden
gör att vita skumryggar slår upp mot spårrälsen. Passagerarna
i tunnelbanevagnen tittar på lite av varje, en del ut
genom fönstret, en del i tidningen Metro. Med ett tjut
bromsar tåget in på Gamla stans tunnelbane station. Några
kliver av. Dörrarna slår igen och med en sugande känsla
försvinner tåget mot Centralen. Också där stannar tåget.
Låt oss gå av och ut på perrongen. Tunneln är upplyst
av rader av lysrör, som lyser nästan starkare än solen.
Norsborgs tåget är på väg att gå och vi skyndar oss mot
rulltrappan som leder oss mot uppgången vid Sergelstorg.
Väl uppe på utgångsplanet känner vi den bekanta tunnelbanelukten
som är en blandning av varm damsugare och kylig nattluft.
Med bestämda steg går vi ut genom dörrarna, förbi narkomanerna.
Vi håller oss under tak och går snett över plattan bort
mot Hennes & Mauritz. Om vi tittar till vänster då vi
går, ser vi den plats där Punkt Shop förr om åren låg,
i vilken grabbarna i Noice inhandlade sina svartvit-rutiga
byxor.
Om vi sedan går förbi H&M och den undre uppgången till
Gallerian så ser vi rulltrappan som dom kommer upp ur
i videon Metropol. Och tar vi och åker upp så befinner
vi oss utanför Gallerian på Hamngatan. Vi fortsätter att
gå framåt tillbaka mot Sergel, fast bestämmer oss att
springa över vägen vid fontänen eftersom det just nu är
grönt.
Helt plötsligt befinner vi oss på den platsen där "Alexander"
i filmen G hoppar av turnébussen. Om vi fortsätter ner
till vänster hamnar vi på Drottninggatan där Noice signerade
plattor på PUB. Så här dags lyser ögonen på ugglan ovanför
Apoteket Ugglan, och vi försöker se vad den ser. Vi vänder
ansiktet mot gamla stan och börjar att promenera gatan
fram. Under promenaden kan man vid otaliga ställen se
hur unga människor inte kommer in för att dom är "för
unga". Vid flera tillfällen ser vi ensamma människor som
sitter lite här och var. Dom har väl inte riktigt kunnat
hitta det dom ville utan var helt tvungna att försvinna
ut i natten.
Mitt i Gamla stan går vi förbi en mamma med sin tonårsdotter
som står och argumenterar om hennes vilda liv. Hon försöker
förmå sin dotter att lugna ner sig men dottern vill tydligen
inte va som alla andra utan hon vill va sig själv. Detta
värmer i alla fall mitt hjärta för att dom unga måste
få göra vad dom vill, tänka vad dom vill, och vuxenvärlden
måste acceptera de ungas sätt, för dom är ju bedårande
barn av sin tid. Nu ser vi kolingsborg och skyndar oss
dit.
Vi viker av ner mot trappan, mot den gula gången, går
upp i gången där gruppens första LP blev fotad, går förbi
ingången till kolingsborg där rockklubben G i filmen låg.
Vi skyndar förbi stanken vid toaletterna och mot övergångsstället
vid Södermalmstorg. Det är rödljus, och trafiken susar
förbi i en oändlig cityhets. Men till slut slår det om
till grönt och vi skyndar över bort mot Katarinahissens
väl använda dörrar. Konduktören låter oss åka gratis och
med ett leende kliver vi ut ur hissen ovanför restaurang
Gondolen.
Vi drar upp jackan och rättar till kragen, för att det
blåser lite, ställer oss på höger sida mot räcket och
tittar ut över spåren där tåget snart ska glida in på
stationen. I ett Stockholm, fullt av minnen. |
|
