| ..... |
Till
minne av våra Tonårsdrömmar
Recension av Ante Blomberg
Spelning på Tantogården 6 mars 2004
I en trång lokal i en liten del av Stockholm sitter det
ett gäng kvinnor, en gammal punkare och en arab. I disken
hänger Fredrik von Gerber tillsammans med några vänner.
Några dörrvakter går av och an i lokalen och på en filmduk
bakom scenen visas "Det ljuva livet" plus några andra
klipp genom åren. Vi är på Tantogården, en ganska oansenlig
och sliten men väl använd lokal. Ljusen är tända på borden
och den välbekanta doften av gammalt hus sprider sig i
lokalen.
Runt halv åtta dyker många av dom som var på första Noice-festen
upp och sen kommer fler och fler människor. Plötsligt
är det som ett stim av människor runt om mig och det pratas
och det kramas. Det skrattas och det pekas. Det köps öl
och CD-skivor byter ägare i skymundan. Ganska intressant
egentligen, att det blev så här, men jävligt kul! Det
känns som att äntligen vågar människor stå för att dom
långt där inne har älskat Noice's texter och att nu vågar
dom krypa fram ur sina gömmen och tala om det. Lite som
att komma ut och tala om att man är bög, vad det nu gör
för skillnad?
Förvånansvärt många killar finns i lokalen och förvånansvärt
många av dom kan ett otal Noicetexter. Även för den som
inte är eller var inbiten Noice-are, blev det inte svårt
att sjunga med i dom väl kända texterna. Det här var verkligen
ett minne till våra tonårsdrömmar och på riktigt denna
gång. För min del träffade jag en skolkamrat som jag inte
har sett på 13 år, leve tonårsdrömmarna!
När jag hör dom första tonerna förstår jag med en klump
i magen att detta är på riktigt och dom lirar min favoritlåt.
Som om hjärnan är bortkopplad och sinnena är helt öppna
börjar munnen rabbla texten automatiskt. "…Se vem kommer
där som en deja-vu som nån jag sett förut, han har färgat
hår, sminkade ögon och beatels-skor". Minnena från tiden
i plugget kommer åter och jag ser människors oförstående,
deras iskalla blickar och avsky, lärares och vuxnas oförmåga
att se vad som händer i unga människors hjärnor. "Han
e hatad av alla bara för sitt yttres skull, kvar e stoltheten
det är den han har det är den han lever för". Detta förstärks
genom att folk runt om mig på konserten körade eko-körena
på första raderna.
Marcus Öhrn gör ett bra jobb och han får till och med
fram Hasses "hickiga" sång på "Romans för timme-he-hen"
som närmast kan liknas en tidig Presley. Visst tappade
han en och annan rad men va fan gör det? Alla andra hjälpte
ju honom tillbaka till rätt ställe. Dom öste på med låtar
som "Svart läder", "Vi rymmer bara du å, vi rymmer bara
du å, rymmer bara du å, BARA DU Å JAG", "Rosa ljus", "Jag
vill inte va som alla andra", "Du lever bara för en gång"
och "Metropol" osv. Dom tre sistnämnda är också några
utav mina favoriter.
Mitt under konserten byter Fredrik von Gerber plats med
Noice's första trummis Robert Klasén, och under bejublat
tillstånd spelas "En kväll i tunnelbanan" och "I natt
e hela staden vår". Bredvid mig, flinar en glad och svarthårig
kvinna och pekar "Det där är min bror! Det är första gången
jag står längst fram!" Vad härligt det måste vara att
få känna att ens familjemedlem är så älskad och omtyckt
när det ändå var så länge sedan.
Som vi alla vet var två utav medlemmarna inte närvarande
den här kvällen och som Peo uttryckte det "En utav dom
här personerna… var en väldigt speciell… person… som inte
går å ersätta" Och den han menade var ju förstås Freddie.
Den som spelade synth den här kvällen var Jocke och på
gitarr fanns Richard Evenlind, deras "femte osynliga medlem"
som varit med på 95 turnén. Det som också var kul var
att dom spelade Gatustrid, en låt som dom tydligen inte
spelat så ofta live.
Nånstans i lokalen kunde man under halva konserten höra
en kvinna ropa: "Ut i natten! Spela ut i natten!" Och
med snörpt mun utbrast hon "Det e min favvorit!" och mycket
riktigt spelade dom som vanligt tillslut "Ut med bajset"
eller ursäkta mig "Ut i natten" - jag drar på smilgroparna
och ler när jag tänker på det. Svinbra! Tack för det Gerber.
När konserten var slut och folk började röra sig ut, kom
det fram en kille till min personliga assistent, som för
övrigt är arab, och sa "Du har fått betalt för det här
va? Lyllo dig! En annan har ju blivit medsläpad hit utav
flickvännen!" Han sökte gemenskapen hos nån som han trodde
inte gillade Noice men som min assistent sa "Jo, ja jag
har väl fått betalt, men jag gillar faktiskt Noice".
Det måste sägas: Näe, det var ingen riktigt Noice-konsert!
Men hur ska det kunna bli det när två av fyra medlemmar
är döda och att det inte är 1981 längre. Men det som är
viktigt att påpeka är att det var en konsert till minnet
av ett älskat band och en underbar tid. Den tiden må ha
varit jobbig, glittrande, frustrerande och kanske alldeles,
alldeles underbar… Men vi var med om det både då och nu
och minnena får leva. Det var helt otroligt att alla tog
sig tid att skapa detta tillsammans och att så många av
familjemedlemmarna var närvarande. |
|
