Intervju med Hasse Carlsson 1994 Av Stefan Johansson för Aftonbladet. Från rampljuset rakt in i mörkret. Nu berättar Hasse Carlsson, 29, sanningen om vad som hände efter tiden som popstjärna med Noice. – Jag gick på heroin i fem år och höll på att knarka ihjäl mig, säger han till Aftonbladet. Hasse Carlsson vill berätta, nu när han gör comeback i duetten med Erika i gruppen Christmas Crackers. Ni kanske såg honom i TV 2s "Nöjesrevyn" igår kväll. – Det är så mycket skitsnack om mig, folk tror att de vet så mycket. Men det är ju bara jag som sitter inne med sanningen, säger han när han slår sig ner och beställer en Coca-Cola. Han ser nästan ut som förr, när han var popstjärna, tonårsidol och hjärtekrossare, och det är väl som en tjej i rockbranschen uttrycker det: - Han är fortfarande lika söt, men han har vuxit upp och blivit manligare, liksom. - Jag knarkade bort den bästa tiden av mitt liv, säger Hasse och börjar berätta om vad som hände efter Noice och de två soloplattorna. Det var 1987. Han säger att "det blev tomt", han tappade lusten och allt kändes meningslöst. Han säger något om att han inte fick "växa upp som en normal tonåring", han var ju knappt 15 när han sjöng "En kväll i tunnelbanan". – Jag blev blasé, helt enkelt. Då började jag med kokain, mest på kul på fester, så där. Det var så lätt att få tag i. En kväll fanns det inget kokain, däremot heroin. Hasse tvekade, men så provade han att röka det. – Jag hade ingen respekt för droger. "Jag går inte ner mig", tänkte jag. Jag mådde kanonbra när jag rökte för första gången, säger han. Han skrattar till, och i skrattet finns både distans och ironi. För han lurade sig själv och "gick ner sig". Han var fast. Han var heroinmissbrukare. – Jag var på väg rakt in i helvetet. Heroinet är ett jävla gift som bestämmer allting. Pengarna han sparat från Noice-tiden gick till heroin, minst tusen kronor om dagen knarkade han upp. – Jag orkar inte tänka på hur mycket pengar jag brände, allting gick ju bara ut på att få tag i heroin. Han säger att han hela tiden någonstans visste vad han höll på med, men när ångesten kom skaffade han mer heroin. Och innan han somnade helt utslagen varje kväll såg han till att ha lite heroin kvar till morgonen efter. – Ja, jag var tvungen att bli "frisk". Hade jag inte heroin var det fruktansvärt. Jag kunde vakna hur tidigt som helst och började skaka, frysa och svettas. Mycket i Hasses berättelse handlar just om förnedringen, men också om förnekelsen, skammen och ångesten. Han säger att det gjorde ont att möta gamla kompisar från förr ute på stan. – Jag har svikit många, mest mina föräldrar och min storebror. De har fått stå ut med mycket. Men de svek mig aldrig, de fanns alltid där. Hasse ser ledsen ut. Här gör det riktigt ont, här finns den riktiga smärtan. – Mamma och pappa och brorsan har förlåtit mig. Nu gör jag allt för att gottgöra dem. För mig handlar det om att varenda dag, ja varenda sekund, leva upp till deras förtroende. Nu längtar jag verkligen efter att få fira jul med dem. Idag är Hasse drogfri, och det är nästan på veckan ett år sedan han tog heroin för sista gången och sökte professionell hjälp. Men det är som han säger: inget är givet, varje dag är en kamp. – Nu har jag i alla fall kommit så långt att det är jag som bestämmer. Varenda morgon bestämmer jag mig: Det här ska bli en drogfri dag. Varifrån kom kraften och insikten? – Jag förstod att jag skulle dö om jag inte slutade, jag var på väg att knarka ihjäl mig. Heroinet tog flera av mina polare. Nu pratar han om framtiden och säger: – Jag ska turnera med Erika och de andra och jag har skrivit en hel del låtar som jag spelar in i vår. Jag tar det lugnt. En dag i taget.