Tack Nea för denna artikel!
| ..... | Anti-drog-kämpen
Lasse Strömstedt, 45, gick på sin första rockkonsert: UNG skickade iväg författaren och anti-drog-kämpen Lasse Strömstedt på rockkonsert. Noice på Ritz i Stockholm (december 1981). Lasse är 45 år och det här var hans första möte med dagens rockmusik. Han återvände nöjd och lite överraskad. Killarna i Noice är förebilder för tusentals ungdomar och när Freddie Hansson säger att man blir dum, seg och dålig av hasch, då är det många som lyssnar. Här är Lasses rapport från kvällen med Noice. Nu kan det slås fast. Noice är Sveriges, för att inte säga världens, bästa rockband. Jag har det från säkraste källa. Sexhundra ungdomar (mest tjejer) talade om det för mig - nej skrek det till mig - söndagen den fjärde advent i tunnelbanenedgången under hotell Malmen, utanför Restaurant Ritz. De tappra sexhundra började samlas utanför insläppet redan klockan tolv på förmiddagen, trots att konserten inte började förrän klockan fyra. Att de inte var fler beror "helt enkelt på att man inte tar in mer i lokalen". De köade inte för att köpa biljetter - den delen var avklarad för länge sedan via fan-cluben. Nej, anhopningen var en del av förspelet till en orgie av musik och gemenskap som skulle kulminera i själva konserten. Och så var det en mycket speciell dag. Freddie, som spelar synthesizer (svårt ord), hade bara två dagar kvar till sin födelsedag, och tillresta fans från när och fjärran hade med sig presenter av alla slag - från hemmagjorda nallar till små marsipanskulpturer av Beethoven. Freddy gillar klassisk musik - och Kafka. Drygt tre timmars väntan i tio graders kyla kan bli ganska tråkigt. Dock inte för Noice-fans. Dels stod de trångt i trappan och kunde värma varandra och dels fanns det möjligheter att få nyheter om noicarnas liv och leverne från bättre underrättade. För Ulrike Arweson var det rena julafton. Tidigt på morgonen hade hon rest med tåg från Gävle. Bara för att titta och lyssna på Noice. Förra gången det begav sig for hon till Visby i samma ärende. Varför? -Dom spelar bra och är söta. Hon har aldrig träffat killarna. Hon har blommor med till Freddie. Blir det inte dyrt? -Jo, resorna, men inträdet är billigt, bara femton kronor - om man är med i fan-cluben, annars tjugo. Billigt det också. Det var lite svårt att höra vad Ulrika hade att säga, för medan vi pratade ekade det hyllningssång och skanderingar. "Ja må han leva" respektive "We want Noice". Förskräckta vuxna flydde platsen. Utkommenderade poliser ordnade ledet och en tjej svimmade i en kombination av salighet och trängsel. Fem meter från den glada hopen stod en man i fyrtioårsåldern. Han tittade oroligt in i den gungande skaran. Det var en pappa, som kört sin trettonåriga dotter in till evenemanget och som nu ville förvissa sig om att inga faror hotade henne. Det var första gången för både pappan och dottern. Dotterns såg ut att klara sig bäst. Hon vinkade lugnande till sin pappa, som fyllde på mer bomull i öronen och drog sig ytterligare några meter längre bort. Så småningom avvek han, för att efter konserten dyka upp igen och köra sin flicka hem till Kista igen. Inne i lokalen var det samtidigt ett liv och kiv. Fyra kraftiga killar i röda overaller satte upp ett kravallstaket framför scenen. Noice repeterade en nyskriven låt. Turnéledaren Leif Öberg vandrade runt och delade ut speciella klistermärken till journalister och funktionärer, att sätta på bröstet eller benet eller nåt annat synligt ställe. Utan dessa klistermärken fanns det inte en chans att röra sig fritt i lokalen. Det fanns också ett tiotal vuxna som dragit sig så långt bort från högtalarna som möjligt. Det var föräldrar till Noice och funktionärer, som försökte dölja att de var en smula malliga över sina adepter. Lite generat gungade de med i rytmerna. Jag klämde en mamma på pulsen: Vad gör du här? - Jag skall lyssna på min kille. Han spelar trummor. Är det roligt? - Vansinnigt roligt. En timme för konsertens start kockan fyra, var förberedelserna i lokalen klara. Den nya låten bedömdes som sitta ganska bra och medlemmarna i Noice knallade in i logen för att klä om och lägga på smink. Under tiden riggade ett TV-team sina strålkastare och kameror, på och runt scenen. Föreställningen skulle videobandas. En timme skall kassetten bli och förutom massor av musik ska den innehålla intervjuer med killarna och bilder från turné och vardag. En rockkonsert är lika mycket teater som musik, så förberedelserna i samband med kläder och smink var lika noggranna som repetitionerna av musiken. Men inte noggrannare än att det gick att få svar på några frågor. Vad tycker ni om att publiken mest består av femtonåriga tjejer? Fredrik: - Det är kul. Jag menar, vi spelar för dom som kommer. Dom som gillar oss. Det här med droger och musik. Har ni samma uppfattning inom gruppen när det gäller t ex haschrökning? Freddie: - Ja, det har vi. Kan man få höra den? Freddie: - Vi har prövat hasch, men tar avstånd från det. Totalt avstånd. Vi menar att man blir dum, dålig och seg av det. Vi uppmanar alla våra fans att ta avstånd från droger. Alla andra med för den delen. Ursäkta mig. Jag måste göra mig i ordning. Lugnad drar jag mig ut mot lokalen, där allt är klart. Lugnad, för vare sig killarna vill det eller inte så är de förebilder för tusentals ungdomar i det här landet. Skall man döma efter deras fans så stämmer det. Av alla sexhundra som besökte konserten kunde jag inte se en enda som var påtänd eller onykter. Därmed inte sagt att de inte var berusade. För det var de. Ett saligt stämningsfullt rus. Men helt befriat från droginslag. Halv fyra öppnades portarna och föreställningen drog i gång. Till att börja med utan synliga artister. Scenen låg fortfarande svart och tom, men ur högtalarna dånade inspelad rockmusik. Sexhundra unga röster sjöng med i texterna. Då och då hurrade de för Freddie. På andra sidan kravallstaketer vakade sex män i sina röda overaller över att ingen blev nedtrampad i upphetsningen. Blommor i buketter eller ensamma rosor svävade liksom fritt i luften. Det blev plötsligt varmt som i en bastu. En kvart före avspark svimmade den första tjejen. Vit i ansiktet gav hon bara upp och föll omkull. D v s hon skulle ha fallit omkull om det inte varit så trångt. De röda overallerna var emellertid på sin vakt. Vips drogs hon som en kork ur folkhavet och fördes in i köket där hon bjöds på ett glas vatten och fick några lugnande kramar. Efter några minuter var hon ute i lokalen igen där hon anvisades en plats där det inte var fullt så trångt. Framme vid kravallstaketet pågick viljornas kamp. De rödklädda manade publiken att inte tränga på. Och publiken trängde inte på - i tre sekunder. Sen var det packat igen mot staketen. Nya uppmaningar från de röda. Ny trängsel från publiken. Allt i något slags samförstånd. Ingen ilska. Inga otrevliga ord. Bara glada och upphetsade ungdomar som ville komma så nära som möjligt. Sexhundra unga människor bildade en enda levande organism som böljade fram och tillbaka i takt med musiken. Och ändå hade själva konserten, den levande delen vill säga, inte ens börjat. Plötsligt steg ett rökmoln från scenen. Ur dunklet kom fyra killar fram till sina instrument. Beethoven placerades på Freddys synthesizer. Ljus blinkade från alla håll och publiken föll i extas. Ögonblicket alla väntat på var inne. Det blev tjugo grader varmare. Högtalarna vibrerade. Fotograferna blixtrade med sina aggregat. TV-kamerorna surrade. Trummor dånade, gitarrer skrällde. Hasse Carlsson öppnade munnen för den första strofen och ett tusen två hundra händer flög i luften. Rosor regnade över scenen. Man dansade, nej studsade till musiken. Och sjöng med. Redan innan första låten var klar hade tre flickor svimmat. Men det verkade aldrig farligt. Männen i de röda overallerna var hela tiden på hugget. Varsamt men bestämt röjde de väg för de avsvimmade. Det var omöjligt att inte dras med i den allmänna yran. Den stämning som publiken skapade tillsammans med killarna på scenen var så tät att man kunde åka kälke på den. Endast en rockkritiker kunde vara oberörd. Själv fann jag mig hoppande och gungande, gamla människan. Tempot var oerhört. Den ena låten avlöste den andra med expressfart. Det fanns inte tid för applåder. Låtarna annonserades helt i onödan eftersom hela publiken kunde dem utantill och sjöng med. Noices musik är enkel, rak, handfast och ljudlig. Det finns ingen tveksamhet i framförandet. Det är rakt på. Möjligen kan jag klaga på ljudnivån, men mina öron är andra sidan otränade. För publiken kunde det inte vara högt nog. Dessutom behövs det ganska mycket kräm för att överrösta jublet som steg och föll i takt med låtarnas angelägenhetsgrad. Publikens åsikt om musiken kan graderas enligt följande skala: Oerhört bra. Fantastiskt. Lysande. Världsbäst. Under en fantastisk timme gav man sig på nåd och onåd. Och trots att jag var mer än trettio år äldre än övervägande delen av publiken kände jag mig som en av dem. Och så var allt slut. Tjugo flickor hade svimmat under förställningen. Ljuset i lokalen var åter tänt. Scenen tom. Sex röda overaller stod med armarna i kors och tittade. Publiken vägrade lämna dansgolvet. - We want Noice, we want Noice. Snart dånade ropen och smattrade applåderna igen. Ljuset släckte, rökmolnet bolmade och där stod de igen: NOICE. Längre än så sträckte sig inte mitt deltagande. Det var så att säga kört. Jag orkade helt enkelt inte tända en gång till. Men publiken var omättlig. Det blev tre extralåtar innan publiken accepterade att det finns ett liv även efter en rockkonsert. Några lyckliga flickor lämnade presenter till Freddie. Lokalen började städas inför nästa föreställning och jag följde Noice ett par trappor upp till Malmens restaurant. När vi just hade fått in maten kom ett par damer fram till bordet. - Ursäkta oss. Är det inte Noice som sitter här? - Jo. - Vi tycker ni är så fina. Och trevliga. Killarna blev obeskrivligt generade. Och glada. Sen var allt som vanligt. En rockkonsert med Noice är väl kanske inte det märkvärdigaste man kan vara med om här i världen. Men jag blev lite rikare av den. När det gäller relationer. |
