Jag hade just sett in i världens mest olyckliga ögon 1991-1992 någon gång, för cirka tio år sedan (när jag var dryga 20 år), satt jag vid lunchtid på en bänk på T-centralen och väntade på att min tunnelbana skulle komma in på perrongen. Jag satt i mina egna tankar då jag plötsligt såg Hasse Carlsson komma gående en bit bort. Jag kände omedelbart igen honom, och hjärtat flög omedelbart upp i halsen. Samma reaktion som när jag var 12, 13, 14, 15 år. Han var sig precis lik: lika söt som under Noice-tiden, samma klädstil, samma lockiga hår. Han såg inte alls risig ut, tvärtom... Jag såg honom komma närmare och närmare, och när han var framme vid bänken där jag satt, stannade han. Han tittade på mig, och på bänken, och sa: - Kan jag sätta mig här? - Javisst, eller någonting sånt svarade jag. Jag var chockad. Jag hade just sett in i världens mest olyckliga ögon, och jag glömmer aldrig den blicken. Det var helt uppenbart att Hasse inte mådde bra. Hans ögon var glansiga och olyckliga, och han satt framåtlutad på bänken med armarna stödda mot sina ben. Jag själv var som förstenad: gråtfärdig och chockad. Jag fick inte fram ett ord, och över huvud taget inte en vettig tanke i huvudet. Det var helt blankt inom mig. En mycket otäck och konstig känsla. Vi satt där på bänken ett bra tag, Hasse och jag. Ingen sa någonting, men ibland sneglade vi till på varandra. Det var uppenbart att han ville ha kontakt, men, som sagt, ingen av oss sa eller gjorde någonting. Sedemera kom min tunnelbana in på perrongen, och jag kände hur min kropp reste sig upp. Själv var jag inte närvarande. Jag tittade på honom där han satt, och han höjde huvudet och tittade på mig. Sedan klev jag på tunnelbanan och åkte iväg... Sedan dess har jag haft en sådan fruktansvärd ångest för att jag inte gjorde någonting där på bänken. Att jag inte frågade om han behövde prata eller behövde hjälp eller någonting. Jag kan inte förklara varför, och jag vet inte vad som hände med mig, men jag var fullkomligt handlingsförlamad... När 1995 sedemera kom, och Hasse berättade i media om att han var fri från sitt missbruk, andades jag ut en smula. Noice hade sin revival-turné och jag trodde att Hasse mådde bra och hade ett bra liv. Fram till den otäcka dagen häromveckan. Vilken makalös chock! Och vilken olycklig dag! Jag kommer alltid att minnas Hasse som den otroligt söte sångaren i Noice. Min förste och ende tonårsidol och min förste förälskelse (om än på distans). Och jag kommer aldrig att glömma hans olyckliga blick vid bänken där på T-centralen för tio år sedan. Jag borde naturligtvis ha sträckt ut en hjälpande hand till honom... Det känns oerhört svårt att jag var så handlingsförlamad och inte gjorde det.