Vi åkte hem till killarna i Noice och mimade för dem! Tack Jenny för denna historia! Jag har ett ganska kul Noice-minne som jag skulle vilja dela med mig till er övriga fans. Det är ganska pinsamt och jag skrattar för mig själv när jag tänker på detta. Det här måste ha varit under 1980 eller 1981, jag kommer inte säkert ihåg, men jag var 11-12 år då det hände. På julen fick jag min första bandspelare och två Noice-band - precis som jag hade önskat mig. Det var något speciellt med musiken, och soundet var på något sätt mystiskt. Vad kan man säga: Jag blev helt galen i Noice och självklart jätteförälskad i Hasse Carlsson. Vi var fler tjejer i min klass som hade samma inställning. En klasskompis hade en storasyster som också var Noice-fan och hon hade (liksom många andra) tagit reda på var killarna bodde och kom med ett lysande förslag. Vi skulle åka hem till killarna i Noice, ta med en bandspelare och mima låtar för dem! Detta är sanning och ni kan ju tänka er vad som följer... Sagt och gjort, vi gjorde oss i ordning. Det var jag, tre av mina klasskamrater (varav en av dem trodde att Noice sjöng "Ett bedårande barn av syntet", SKRATT!) och storasystern som bestämde hur allt skulle gå till och vem som skulle få mima till respektive låt. Redan då blev jag sur för jag blev tilldelad låten "Göra vad jag vill", men jag ville ju mima till "Bedårande barn av sin tid" eller "Ensam", som var mina favoriter. Men livet är hårt, det lärde jag mig redan då... Hon hade bestämt att hon skulle mima till dessa två låtar. Vi åkte till Gustavsberg och gick och knackade på hos Hasse. Det var bara hans mamma hemma men hon var så gullig och lät oss dra vår repertoar, och efter nuddade jag Hasse Carlssons akustiska gitarr. Lyckan var total. Sen gick vi till Peo och där var också bara hans mamma hemma, och jag tror att vi mimade lite där också. Sen fick vi se Peos rum, vi var i sjunde himlen... När vi knackade på hos Freddie var det hans mamma som öppnade, och när Freddie kom ner för trappan trodde vi att vi skulle dö. Men ingen av oss vågade be om autograf och han verkade väldigt sur (gissa om jag kan förstå detta idag). Där mimade vi inte kan jag säga...