Djupfrysta hamburgare, bröd och dressing. Vilken sjuk present! Vid ett tillfälle i början av 1980-talet skulle jag och min kompis åka hem till Hasse och lämna honom en present, hade vi bestämt. Vi hade läst i Vecko-Revyn att Hasses favoritmat var hamburgare, så vi köpte med oss det, samt tillbehör som bröd och dressing, och satte oss på bussen från Slussen till Gustavsberg. Djupfrysta hamburgare, bröd och dressing. Vilken sjuk present! När vi kom fram till hans hus dånade musik där inifrån: "These Are The Things That Dreams Are Made Of" med Human League. Han var alltså hemma! Med fjärilar i magen ringde vi på ringklockan. Signalen gick fram, den dånande musiken tystnade och vi båda väntade andlöst på att dörren skulle öppnas. Vi väntade och väntade, men ingenting hände. Hmpff, han ville tydligen inte öppna. (Vem kan klandra honom?) Besvikna hängde vi den matiga presenten på dörrhandtaget, skrev en liten hälsningslapp, glodde in genom fönstren (!) i familjens vardagsrum, och åkte sedan hem igen. Några dagar senare fick jag ett brev från Hasse. Han tackade för hamburgarna och skrev under det hela med sin autograf. Det värmde mitt unga flickhjärta och han blev genast förlåten. Brevet nålade jag upp på anslagstavlans hedersplats.