Jag ringde upp skivbolaget och bad att få tala med någon ansvarig för Noice Det var relativt sent som jag upptäckte Noice. Jag kände till dem under deras höjdpunkt, men hade nog i likhet med många jämnåriga bestämt mig för att annat var bättre. I och med att LPn "Det ljuva livet kom", hade deras musik tagit den inriktning som föll mig på läppen. Musikaliskt hade de börjat gå mot synthesizers, något som onekligen låg i tiden då och passade mig. Sommaren 1982 var en vanlig svensk sommar. Den började med en kylig juni, för att senare gå över till värmebölja i juli och augusti. På våren samma år hade Noice, i sin dittills kända tappning, upphört. Fredrik von Gerber och Hasse Carlsson lämnade bandet. Kvar var Freddie Hansson och Peo Thyrén. De ville fortsätta med "Nya Noice", något som köpte tid för oss som spänt väntade på att se deras nästa steg i utvecklingen. Efter "auditions", Bestämde de två kvarvarande att enrollera Nicklas Östergren från Malmö. Han var ingalunda okänd för Freddie och Peo, eller de tidigare medlemmarna, utan hade varit bandet nära i flera år. Niclas, fotograf och filmare, hade följt Noice på turné och bland annat filmat dem. Det var tanken att det så småningom skulle bli en långfilm om Noice. Han stod således bandmedlemmarna nära och kändes därför också som ett naturligt val när Noice gick vidare. Som så många i sextonårsåldern, gick jag omkring och försökte hitta något att sysselsätta mig med den sommaren innan gymnasiet började. Singeln "Rött ljus, rött ljus" hade jag fastnat för. Jag kände att ett stort språng kunde följa i singelns spår, men vad? Någon intressant information kunde man väl få tag på, men hur, var och vad? Jag ville ju ställa frågor och få svar, men jag var ingen journalist. Jag måste ha något att erbjuda, så att jag fick kontakt med dem. En bok kanske? En bok finns ju inte utgiven om Noice! Det skulle ju kunna bli en storsäljare! Det kan de väl inte motstå! Noice hade bytt skivbolag till SOS. På samma bolag återfanns för övrigt också Freestyle. Jag handlade på impuls, något som sextonåriga pojkar brukar kunna göra. Jag ringde upp skivbolaget och bad att få tala med någon ansvarig för Noice. Det var på den tiden då Stockholm var fyllt med telefonautomater som man stoppade pengar i, något som säkert för dagens tonåringar framstår som absurt. Jag gick till NKs källarvåning. I den fanns en lång rad med mynttelefoner och hela telefonkataloger. Efter att ha slagit upp telefonnumret till skivbolaget SOS, väntat i växeln och sedan förklarat mitt ärende, kopplades jag fram till någon. I andra änden svarade en röst på bruten engelska och med ett namn jag inte kunde höra. Personen i andra änden var Sanji Tandan, en numer framträdande representant för svensk musikindustri. Som av en händelse var Nicklas Östergren där och jag fick tala med honom. Han tände direkt på idén. I hans fotoarkiv fanns mängder med bilder, som skulle kunna vara med i boken. Jag föreslogs ett samarbete. Nu var tärningen kastad! Jag nappade, tackade för mig och bad att få återkomma till dem senare. Nästa gång jag ringde blev jag med en gång inbjuden till Decibel studio, vid Slussen. Där skulle Noice spela in "Kathy min vän" och de ville att jag skulle komma dit för inledande samtal. Uppe på Katarinavägen möter jag Freddie Hansson, stor, färgglad, något surmulen och bärandes på en stor platta öl. Jag presenterade mitt ärende. Han synade mig uppifrån och ner, flinade till och släppte in mig i studiolokalen. Det var nog med viss skepsis han såg Noices levnadstecknare stiga in i studion. Freddie bjöd mig att sitta ner i en soffgrupp och vänta, medan han gick in i mixerrumet. De övriga skulle komma snart. Peo och Nicklas kom in med glada tillrop och vi började prata omgående om boken, dess innehåll och upplägg för att tala med de tidigare bandmedlemmarna. Mellan varven minns jag att Peo talade med olika körskolor. Han avsåg att ta körkort snart, men ett automatkort. Jag minns att vi diskuterade huruvida det var bra eller inte. Konstigt vad som ibland sätter sig i huvudet. När jag hörde musiken till "Kathy min vän", förstod jag att min instinkt på NK var rätt. Härpå följde en sommar och en höst som inte liknar någon jag upplevt tidigare eller senare. Det var givetvis en drömsituation att få vara sexton och känna att jag hade ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som andra, utomstående lade stor vikt vid att det blev utfört. Att det sedan innebar viss beröring med musikbranschen, gjorde inte saken sämre.