Min kompis pappa körde efter Noice genom hela Norrköping Jag blev utrustad med ett antal telefonnummer hem till bandmedlemmarna, både till de befintliga och till de tidigare. Nu skulle här bokas intervjumöten! Samtliga bandmedlemmar fann sig trakterade av idén och ville medverka, alla utom en: Hasse Carlsson ville inte medverka. Jag minns flertaliga övertalningsförsök. Det gick t.o.m. så långt att det talades om att blanda in jurister, något som jag i efterhand kan le en aning åt, då jag numer ingår i den illustra skaran av praktiserande jurister. Det är självklart att jag idag kan känna att jag gick för långt i mina övertalningsförsök. Blott det faktum att man börjar nämna jurister, indikerar att situationen börjar bli osäker, svåröverskådlig och svårhanterlig. Niclas, Peo och Freddie var givetvis angelägna om att boken skulle bli av. De stöttade mig med råd om hur Hasse skulle kunna övertalas att medverka eller hur arbetet med boken skulle fortskrida utan hans medverkan. Hasses beslut stod dock som hälleberget. Jag minns att jag t.o.m. övertalade några tjejer, som jag fick kontakt med på "heta linjen" att, när de ändå skulle åka ut till Hasse, kunde de väl vädja till honom att medverka? De åkte. De framförde också mitt budskap, men Hasse ändrade sig inte. "Heta linjen" förresten, den icke uppkopplade världens dåvarande motsvarighet till chatt, minns nog fler än jag. Festlig företeelse, det där! Samtidigt var det uppenbart att utan Hasses medverkan, skulle boken sakna en självklar spets. Därutöver skulle den knappast kunna lanseras som en bok om Noice, då den uppenbarligen inte var fullständig och täckte alla inblandade. Min idé var ju att spegla bandmedlemmarnas syn på musiken och texterna, inte göra ytterligare en "Noice - sanningen". Det fanns tillräckligt många av det slaget. Min metod var att referera till texterna och musiken i ett samtal, diskutera associationer, förebilder e.t.c. Peo, Robert Klasén och Robert Liman besökte mig i föräldrahemmet för det ändamålet. Till en början blev det mycket prat om personernas bakgrund och musikintresse. Det blev en del som rörde Klasén och Limans avhopp från bandet. Den tidigare angav Freddie som den främsta orsaken. Så här i efterhand kan jag inte minnas huruvida hans skäl nyanserades, men att det i ett tidigt skede i bandets historia blev någon form av osämja stod klart. Limans avhopp hade, såvitt jag minns, rent musikaliska skäl. Han ville spela en annan typ av musik än de övriga. Bokade möten med Fredrik von Gerber blev uppskjutna eller inställda. Jag minns faktiskt inte varför. Vi talades vid per telefon några gånger, men någon djupare diskussion inlät vi oss aldrig i. På LP.n "Europa" finns en låt: "Ensamhetens spår". Jag blev inbjuden att närvara vid inspelningen på Polars studio på S: t Eriksgatan. Noice hade hyrt en mindre studio i fastigheten med inhyrda violinister. Samtidigt, en trappa ner, spelade Abba in sin sista singel i sin stora studio. Jag blev omedelbart tagen av "Ensamhetens spår". Den hade harmoni och den mognad som jag på något vis känt var logisk för Noices utveckling. Samtidigt som "Europa" släpptes, läste jag en recension i Vecko-Revyn. Motsatsvis till vad kritiker i allmänhet hade sagt om Noice tidigare, verkade den här ha fallit pladask. Jag kan bara minnas lite ur huvudet, men kärnan i budskapet var att Freddie var en Benny Andersson i vardande som om några år skulle kunna skratta åt kritikerna för deras fördomar. Mycket av materialet från "Europa" var musikaliskt Freddies. Noice hade lämnat förortsrocken och mer blivit en del av storstadspopen. Därmed hade de på något vis lämnat tonåren bakom sig. Problemet var att inte många över tonåren upptäckte dem. Visserligen fanns det kvar Noice-tokiga tonårsflickor. Sådant fick man vänja sig vid när man var i sällskap med Noice. Jag minns skivsignering av Europa på NK. Man fick stänga av avdelningar och kalla in stora vakter. Det verkade inte alltid lätt att vara idol. Själv fick jag sitta inträng i en hörna och kom ut först då alla lämnat avdelningen. Sista gången jag såg Noice var på Kulturama, vid Hornstull, tidigt under 1983. Numera finns Friskis & Svettis i den lokalen. (Det är för närvarande mina hemkvarter). Konserten var hygglig, såvitt jag minns. Det var dock sista gången jag såg dem tillsammans. Därefter träffade jag Nicklas, mest slumpvis, några gånger i gamla Filmstaden, den som låg i hörnet Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Han insåg nog då, precis som jag, att det aldrig skulle bli någon bok om Noice. I Sverige har vi inte heller den ordningen att man äger rätten till en historia, innan den är publicerad. Det gav mig naturligtvis ett dåligt förhandlingsläge. Vem som helst kunde skriva om Noice. Det var alltså inte bara en fråga om eventuell sanktion från bandet och skivbolaget. I ärlighetens namn måste dock tilläggas att skivbolaget och dess representant klargjorde för mig att de ville att jag skrev boken om Noice. Många av de förlag som jag kontaktade var dessvärre över huvud taget inte intresserade. Det fanns en och annan som inledningsvis tyckte att det kunde verkade intressant, men som säkert såg att stjärnan var i dalande. Av bandmedlemmarna, tidigare och befintliga - vi talar fortfarande om 1983 - fick jag bäst kontakt med Nicklas och Peo. Bägge var utåtriktade, raka med glimten i ögat. Freddie träffade jag nästan lika ofta, men jag upplevde honom som lite frånvarande ibland, så där svävande på en tanke någonstans långt bort. Jag fick dock alltid raka besked från Freddie, för det mesta efter ett tag, framburet med ett stort leende. Livets förgänglighet, som så brutalt påmint oss om sin godtycklighet, var då så befriande frånvarande. Freddies mor minns jag från den tiden som en synnerligen hjälpsam och engagerad person med stort tålamod och öra. Hon tog sig alltid tid och lyssnade på mig, gav råd och tips. De minnen som finns kvar från den tiden är varma. Det var en ovanlig situation som jag befann mig i under den här tiden. Jag var inte mycket till rockstjärna själv. Fanns det några som jag kunde påminna om i stil, var det möjligen Lustans Lakejer, men inte Noice. En sextonårig gymnasist, välkammad med gammalmodig uppfostran, hade inte mycket gemensamt med det ljuva livet såsom det verkligen levdes bland stjärnor och managers. Såhär i efterhand kan jag inte annat än le åt det hela. Det har hänt mycket på tjugo år. Fast det enda som har förändrats, är nog åldern.